tisdag 15 juli 2014

The fault in our stars

Efter att ha läst reaktioner som "Det var den bästa filmen jag sett." och "Jag har aldrig gråtit så mycket förr." tyckte jag att The fault in our stars/Förr eller senare exploderar jag kunde vara en sevärd film. Jag, Amanda, Ebba och Emelie traskade därför, efter några hamburgare, bort till bion för att se den. Det blev inte bra, inte alls.

Under i stort sett hela filmen fick jag sitta och hålla fniss och skratt inne så gott jag kunde, men det gick inte alla gånger. Början av filmen var väldigt romantisk och smörig och innehöll äckligt retliga repliker och alldeles för långvariga närbilder på osmickrande leenden. Andra delen av filmen skulle vara extremt rörande och sorglig, i stort sett hela publiken satt och snörvlade runt mig. Jag själv satt dock som sagt var och försökte hålla skrattet inom mig genom att borra ner naglarna i tummarna hårt, medan Emelie under filmens gång petade på mig, gjorde miner och fällde repliker som gjorde det redan svåra ännu svårare. Fyfan.

Filmen i sig, den tekniska delen var ganska bra. Handlingen var väl okej, men eftersom det skulle vara en dramatisk och otroligt sorglig kärleksfilm antar jag att noll medlidande och/eller andra känslor, om man bortser från smärtan då jag av respekt ville hålla inne mina fniss, inte var en särskilt bra eller önskad reaktion.
Inte min bild

Mina första kommentarer efter filmen var "Jag tänker aldrig se en sådan här film med dig på bio igen!" (till Emelie) och "Nästa gång ska jag fan se något våldsamt och blodigt.", vilket förmodligen beskriver ganska bra vad jag tyckte om filmen. Jag tror att jag hade gillat boken mer, men efter den här filmen är jag inte sugen på att läsa den alls.

Puss! ♥  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar