Att lämna mitt ångestingivande matte-plugg och hoppa på en buss var det absolut bästa jag kunde ha gjort igår. Klockan sex mötte jag upp Gustav, en bussresa senare hade vi pratat om allt mellan himmel och jord. Albin anslöt sig på vägen och efter ett snabbt stopp på Burger King gick vi raka vägen mot Slottsskogen. Det var en septemberkväll som lätt skulle kunna misstas för en kväll i juni, solen stod inte högt på himlen men luften var varm och staden bjöd på ett behagligt surr. Vid halv nio var vi framme vid den välfyllda Slottskogsvallen, vi fick senare höra att ungefär 20 000 människor beräknats vara där den kvällen och trots det var det bara en kropp mellan mig och det första kravallstaketet.
Det var inte långt efter vår ankomst som det hela började: först en färgsprakande MC varvad med otroligt talangfulla artister och dansare, och sedan huvudakten, Kapten Röd. Kaptenen själv verkade inte förstå att det var sant, att 20 000 människor samlats framför scenen för att se honom knyta ihop säcken, avsluta sin turné Hundralappen i sin hemstad. Han såg lyrisk ut.
Publiken var en fröjd. Alla dansade, sjung och viftade sina armar från sida till sida. Någonstans mellan paren över 45 och kompisgrupperna under 15, under de krockande rökmolnen söt doft av marijuana och bitter tobaksodör, fanns gemenskapen, precis det det skulle handla om.
När mörkret föll och kvällen blev kylig värmdes vi av lyckan i bröstet, och som grädden på moset fick kaptenen mot slutet av konserten sällskap av Håkan Hellström. Två Göteborgs-legender på en och samma scen, vid det här laget hängde jag gråtmild över staketet.
Klockan tolv var det slut. Runt halv fyra var jag hemma, med blödande hälar (efter skoskav) och ett glatt humör. - Och så var jag en t-shirt rikare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar