Sommar i mitten av juli?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över faktumet att sommarvärmen och solskenet som vi nu (äntligen) blivit välsignade med kom som en chock för mig. I början av sommaren solade och badade jag, jag grillade med vänner och var taggad på utomlandsvärmen jag hoppades att de kommande månaderna skulle komma att bjuda på. Det visade sig dessvärre att sommaren skulle bli lika tråkig (vädermässigt) som vanligt, med blåst och regn, vilket ledde till både en blekt solbränna och en rejäl förkylning för min del. Nu har värmen dock slått till igen och jag har lagt undan mina stickade koftor i optimistisk sommar-anda, åtminstone för nu.

Igår var vädret strålande, vilket tyvärr var en aning till mitt förtret, då jag klätt mig efter den sibiriska kyla övriga sommardagar bjudit på i år, för att sedan åka hemifrån. Idag uppskattade jag dock vädret mer. Jag har legat på balkongen och njutit/smält bort/bett till alla de väsen jag aldrig trott på om en synlig nyansförändring i min annars mjölkvita hy sedan jag gick upp.

Min dag började med att Benjamin väckte mig och skrattande konstaterade att jag såg död ut. Det var faktiskt sant, jag har varit otroligt trött de senaste dagarna, men så är det ju första veckan efter jobbet och det har varit fullt upp det senaste. Efter att jag tagit mig upp fixade Benjamin frukost som vi åt på balkongen, där jag stannade kvar även långt efter han gått hem. Övriga aktiviteter jag avverkat idag: Göra och dricka iskaffe, lägga in vatten i frysen (för att göra is), kolla youtubevideos (mest Disney world-hauls) och slå upp min dåliga bok för att lika snabbt stänga den igen. 

Jag är en sådan person som väldigt gärna vill ge böcker en ärlig chans och till skillnad från när jag satte på filmerna Interstellar och 10 Cloverfield Lane, avslutar jag ogärna en bok trots att jag känner ett sting av hat för den redan i dess början. Jag läser oftast ut boken ändå med motivationen "jag har ju ändå börjat". Dessvärre vet jag inte om det kommer gå med denna bok, för den är så jävla tråkig hittills. Boken heter Hanns och Rudolf och handlar i stora drag om två män under och efter andra världskriget (jag har bara läst 40 sidor hittills). Den är skriven på ett otroligt torrt och "ryckigt" sätt som inte alls fångar läsaren. Den är förvisso baserad på verkliga händelser och personer, men ska jag vara ärlig känns det som att man läser en gammaldags faktabok, och det var inte det jag var ute efter. Jag har alltid varit väldigt intresserad av andra världskriget eftersom mycket av det som inträffade då är näst inpå surrealistiskt och att det är en väldigt betydande händelse som är viktig att lära sig av osv, men denna bok är hittills under all kritik. Vi får se om jag ens når dess mitt.

Puss! ♥