Netflix, you did it again. Det är ingen hemlighet att jag gillar Netflix-serier. Det är inte ofta de slår snett, inte heller denna gång, då de lyckades träffa väldigt rätt. Jag pratar om nykomlingen i Netflix-gänget: The Get Down. Jag började titta på den igår och är nu klar med de 6 första avsnitten, som hittills är vad som släppts. Jag tyckte verkligen om den!
The Get Down är en serie som utspelar sig i Bronx under sent 70-tal. Generellt sett skulle jag säga att det är en skildring av hur hiphopen uppkom och blev populär, här främst bland klientelen på New Yorks underground-klubbar. Det bjuds på en hel del musikscener med rap, DJs som scratchar sig svettiga, och glada människor som dansar till både hiphop och disco. Jag skulle dock vilja understryka att musikaspekten inte är allt serien har att komma med: Detta är inte en afroamerikansk kopia av High School Musical, här finns så mycket mer:
För det första har serien flera olika parallella teman som bl.a. ger tittaren en breddad bild av hur livet är för minoriteter i utsatta och/eller fattiga områden, samt vad som egentligen kan krävas för att komma till toppen, för att jaga sina drömmar. Serien visar oss afro- och latinamerikanska familjer som jobbar hårt och vars vardag är brinnande hus och krossade rutor. Vi får se en strikt religiös far som försöker slå djävulen ur sin dotter, sida vid sida med droger i rörelse, dans, kärlek, poesi och pengar. Ena sekunden viftas det med pistoler och dras samurajsvärd, men om man blinkar kan de plötsligt vara ersatta med vinylskivor och pianotangenter. Allt detta händer på samma gång, men gör en snarare mer upplyst än förvirrad.
Netflix lyckas här visa oss att allt inte är svart och vitt: Bara för att man säljer kokain, skjuter man inte gärna människor till höger och vänster. Att vara fattig är inte samma sak som att inte vara passionerad och kunna planera sin framtid. Inte heller är ett till synes lyckat liv med t.ex. berömmelse ett kvitto på att man är perfekt. Allt har sin baksida och för att få en vacker diamant måste man slipa den.
Ja, serien bjuder på en hel del. Något jag uppskattar mycket är att den har många olika vinklar och teman, vilket gör att den inte blir långsam och tråkig. Redan under första avsnittet fick den tittaren att sympatisera med karaktärerna, vilket möjligen berodde på att det var väldigt långt, men ändå. Det [första avsnittet] tog mig praktiskt taget genom hela känslospektrat.
Ett annat stort plus enligt mig, som jag dessutom sett hyllas på sociala medier, är att serien är så diverse. För det första är i princip alla karaktärerna (och därmed även skådespelarna, såklart) afro- eller latinamerikaner, vilket tyvärr är ganska ovanligt i mainstreamfilm och serier. Dessutom kan man ana att serien kommer röra lite vid en mer queer aspekt, vars utveckling [i serien] ska bli väldigt intressant att följa (om så är fallet). Enligt min åsikt var det väldigt smart att ge ju Jaden Smith (som är en känd förespråkare för att bryta könsnormer etc.) en roll i serien, om det nu är den svängen de tänker ta.
En tredje grej jag gillar med valet av skådisar är att den sliskiga chefen som har yngre älskare och säljer knark, är en kvinna.
Så, ja, det var min ickeprofessionella åsikt om The Get Down. Sammanfattningsvis är det en bra gjord och intressant serie, som skiljer sig från många andra jag sett. Den har en feel-good-känsla över sig, samtidigt som allt verkligen inte är hopp och lek hela tiden. Skådespelarna är duktiga, handlingen är bra och jag, jag bara längtar efter fler avsnitt!
Puss! ♥
